Jag brukar ofta skämta om att jag är den mest ödmjuka personen som finns. Saken är att jag skämtar om det och har glimten i ögat när jag slänger ur mig den mest exemplariska motsägelsen någonsin. Men tyvärr är inte läget så för alla människor. Ödmjukhet sägs vara en dygd och det håller jag med om. Oturligt nog finns det de människor som inte riktigt har greppat det där och låter sin arrogans flöda utan en tanke på andra människor. Visst skall man ta plats och se till att ge sig själv förmåner, beröm och liknande men inte på andras bekostnad.
Jag anser inte heller att man skall värdera sig själv högre eller anse sig själv vara bättre för att man har ett annat sätt att tänka och värdera saker, eller för att man har ett annat typ av intellekt. Bara för att jag inte är otroligt duktig på mattematik, fysik och liknande betyder det inte att jag är mindre intelligent än en person som är duktig på de områdena; denna person kanske inte har någon kunskap om inom de områden jag anser mig själv vara väldigt kunnig. Man värderar kunskap på olika sätt och jag försöker inte sätta mig över någon annan bara för att jag är duktig på något. Jag kan självfallet vara stolt över vad jag kan och jag visar det gärna, men jag försöker inte sätta mig över eller trycka ner andra bara för det. Att anse sig själv vara bättre bara för att man är duktig på ett område är i mina ögon så otroligt oattraktivt och ger ett intryck av stark avsaknad av empati. Och vad tjänar man på att se ner på andra för att de inte uppfyller en viss förväntad standard av intelligens? Om man nu anser sig vara så intelligent kan man inte visa det genom sina handlingar och sitt sätt att bete sig mot andra människor samtidigt som man använder intellektet till att göra något kreativt?
Kommentarer