Facebook

Jag har insett att jag har ett beroende. Det handlar inte om droger, alkohol, spel, träning eller andra saker man lätt kopplar ihop med ordet beroende. Efter mycket om och men, mycket förnekelse och försök att blunda för beroendet vågar jag nu träda fram ur garderoben och säga att jag är beroende av Facebook. Det är fan inte sunt att spendera timmar framför datorn, klickandes på “home”-knappen för att få se nya statusuppdateringar som man kan gilla, det är inte sunt att sitta på lektion och gilla saker på Facebook med hjälp av telefonen, inget med Facebook är egentligen sunt. Facebook är ungefär lika nyttigt som kladdkaka och om man tycker att 2,5dl socker, 1,5dl mjöl, 3msk kakao, 1msk, vaniljsocker, 100g smör och 2 ägg låter nyttigt kan man ju tycka det. Jag tror att jag ska börja träna istället för att baka.

Två kamrater och jag diskuterade detta en liten stund idag och frågan en av dem ställe var varför man inte lyfter telefonen och ringer istället för att höra av sig via Facebook? Jag tror att mitt beroende ligger i att hänga med i den sociala sammankomsten som mina kamrater har lyckats skapa på Facebook. Ibland får jag känslan av att om man inte hänger med på Facebook så har man ingen aning om vad som händer. Orka ses när man kan ringa, orka ringa när man kan skicka sms, orka sms när man kan msn, orka msn när man har Facebook, orka Facebook.

Sen har vi det här fenomenet att stalka folk på Internet. Ett gott exempel är när vi i faddergruppen samlades dagen innan Nolle-P för att umgås lite. Vi hade då fått en lista med alla våra Nollan så det var bara ut på Facebook och leta reda på dem, orka vänta ett par timmar och sedan träffa dem? Sen har vi det här med att träffa någon i verkliga livet som man av någon anledning tycker är trevlig och kan tänka sig spendera mer tid med. Saken är bara den att man träffas väldigt snabbt och glömmer fråga om nummer eller hej och hå men man minns typ ett namn eller en gemensam bekant. Vad gör man då, jo man letar upp människan på Facebook, eniro eller var man nu kan tänka sig leta. Frågan är bara vad man gör när man väl tagit reda på vem personen är, vad han/hon sysslar med om dagarna, ett gäng bilder, var människan bor och så vidare. Vad gör man då? Man blir ju inte lite läskig om man dänger iväg ett mail med typ “Hej minns du mig, troligtvis inte men nu har jag letat rätt på dig för jag är så jävla grym på Facebook!” eller börjar krypa runt utanför personens hus, det hade varit spexigt, då kan man smyga och tjyvkika (ja, det är medvetet felstavat för att det låter roligare att säga tjyv än tjuv) på saker.

Efter denna lilla urladdning så kommer då frågan om jag kommer försöka sluta använda Facebook i så stor utsträckning? Svaret är ja; men jag kommer troligtvis misslyckas med det. Och vad gäller stalkning: har ni några grymma tips eller tillvägagångssätt kan ni ju skriva ner dem i en kommentar.