Hur som helst så är jag en person som inte ser fram mot sommaren särskilt mycket. Till att börja med så tycker jag inte om när det är varmt ute, det suger att behöva gå runt och svettas och inte orka saker för att det är varmt. Sen kommer det största problemet, jag vill vara lite ledig, jag vill vila mig lite och ladda batterierna för nästa läsår men istället så väntar det sommarjobb. Jag börjar jobba innan terminen är över och jobbar fram till det att skolan börjar igen. Ja jag vet att många inte får sommarjobb och det är jättesynd om er, verkligen. Det där lät drygt men är man ute i tid och lite effektiv brukar det inte vara något problem.

Men nu har jag börjat smida grymma planer för nästa år. Jag ska spara så mycket pengar jag kan från detta sommarjobb och från nästa sommar för att sedan lura min bästaste barndomskamrat Markus att ge oss själva världens grymmaste examenspresent; en grym jävla resa tills vi tröttnar typ. Markus, jag och hela världen framför våra fötter. Jag tror att det kan bli helt awsome! Förövrigt är jag lite stolt över att jag kommer vara den första i min släkt (förutom min fars kusiner som jag inte riktigt räknar till min släkt) att ta en universitetsexamen! Jag är fan kickass!

Jag har skrivit poesi sen jag var femton år och titulerar mig själv som poet ibland. Och som poet kan man ju tycka att man borde ha lätt för att hantera ord, göra något vackert, uttrycka sig på exakt det sättet man vill men för mig är det inte så. Jag är typ känslomässigt handikappad. Min poesi handlar om hundbajs, analsex, blod, barn som dör, apor, universum, vänner, könshår och kanske en gnutta kärlek. Men kärleken är alltid odefinierad, jag kan aldrig gå fram till personen jag verkligen vill gå fram till och säga vad jag egentligen tänker. Tyvärr är verkligheten så att jag har svårt att säga vad jag verkligen tycker och tänker så länge det inte handlar om att skriva ner det på en bit papper, eller typ här. Att skriva är också ett sätt att uttrycka sig men tyvärr är det svårt att vara spontan med skrift. Ibland önskar jag att livet var så enkelt som det var när man var liten och man kunde skicka iväg en liten lapp där man skrev “Får jag chans på dig?” med ett par rutor där det stod “Ja”, “Nej” och “Kanske”. Livet var lättare när man var liten, tror jag, alla världsliga bekymmer och orosmoln som man bekymras av som vuxen fanns inte. Att leka med barkbåtar var höjdpunkten i mitt liv och det värsta som hände mig som liten var att jag hade en grym tendens att trampa i hundsbajs. Det är anledningen till att jag inte tycker om att gena över gräsplättar. Och tack mamma för att du alltid gjorde rent mina skor.

Då kommer frågan hur jag skall kunna undervisa och lära mina elever att visa känslor och uttrycka sig när jag själv inte kan göra det? Skall jag fortsätta ljuga och visa upp en fasad som avbildar en helt awsome poet som lätt skulle vinna SM i Poetryslam om han bara pallade ställa upp?

Tro det eller ej men jag hittade en låt på Coheed & Cambrias senaste album som jag faktiskt gillar.

När jag var i Alperna och mådde jävligt bra i backarna, på afterskin, när jag sov, när jag inte sov, när jag var onykter, när jag var nykter när jag stod i liftkö och när jag duschade i kallvatten… så behövde jag inte något jävla facebook för att berätta att jag duschade kallt. Och är det verkligen någon som tycker att det är intressant att jag meddelar alla mina “vänner” på facebook att jag faktiskt har sprungit 6,7km på 40minuter. Jag orkar typ inte bry mig. Jag kom i alla fall hem från Alperna och bara check, 4 notifications, värt, jag behöver inte facebook, men ändå sitter jag där och klickar maniskt på en jävla knapp. Kul. Hur jävla mycket behöver man använda för att hålla koll på sitt liv egentligen.

Jag har även uppträtt med lite poesi på Uncut vol.3 som anordnas av Lärarsektionens Kulturutskott vid Linköpings Universitet. Gick ut först och glänste i rampljuset. Med ett nyskrivet verk kände jag att jag gjorde succé, det är alltid kul att läsa något nytt.

Om ni har tur så blir jag nog snart bitter över något snart så att jag kan skriva ett bra inlägg. Tills dess får ni hålla till godo med ointressanta bitar av mitt händelserika liv. Och frågan jag alltid ställer mig är “Varför ska jag alltid falla för damer som redan har ett förhållande?”. Jag är fan bäst! Och ja, ödmjukhet är min bästa egenskap!

Jag anser inte heller att man skall värdera sig själv högre eller anse sig själv vara bättre för att man har ett annat sätt att tänka och värdera saker, eller för att man har ett annat typ av intellekt. Bara för att jag inte är otroligt duktig på mattematik, fysik och liknande betyder det inte att jag är mindre intelligent än en person som är duktig på de områdena; denna person kanske inte har någon kunskap om inom de områden jag anser mig själv vara väldigt kunnig. Man värderar kunskap på olika sätt och jag försöker inte sätta mig över någon annan bara för att jag är duktig på något. Jag kan självfallet vara stolt över vad jag kan och jag visar det gärna, men jag försöker inte sätta mig över eller trycka ner andra bara för det. Att anse sig själv vara bättre bara för att man är duktig på ett område är i mina ögon så otroligt oattraktivt och ger ett intryck av stark avsaknad av empati. Och vad tjänar man på att se ner på andra för att de inte uppfyller en viss förväntad standard av intelligens? Om man nu anser sig vara så intelligent kan man inte visa det genom sina handlingar och sitt sätt att bete sig mot andra människor samtidigt som man använder intellektet till att göra något kreativt?

Jag vill inte säga att jag letar efter kärleken, det gör jag inte, lurar jag mig själv att tänka. Vad jag letar efter är en person som kan vara min bästaste vän för livet. Jag har tröttnat på att sitta och vänta samtidigt som jag saknar modet för att kasta mig huvudstupa mot asfalten och bara hoppas. Jag vågade det förut men vad fan hände? Kärlek, hur fan gör man? av Bob Hansson gav mig inga svar på den frågan. Jag läste också lite i Bobs bok Halleluja liksom men fick aldrig ett Halleluja moment. Öppnade en bok av Neil Gaiman och hittade Neverwhere vilket inte var något mer än en riktigt bra bok. Testade att göra en Världsomsegling under havet och insåg att jag kanske måste följa Liftarens guide till galaxen och bege mig ut i universum för att skåda Världarnas krig. Men då jag fann mig snarare i situationen av den Tillfällige turisten insåg jag att det inte fanns En levande själ och att i Det förlorade paradiset fanns endast Hundra år av ensamhet. Och jag vill fan kunna säga till en främling att jag tycker att du verkar bra lika lätt som jag vill kunna visa mina vänner all min uppskattning.

Två kamrater och jag diskuterade detta en liten stund idag och frågan en av dem ställe var varför man inte lyfter telefonen och ringer istället för att höra av sig via Facebook? Jag tror att mitt beroende ligger i att hänga med i den sociala sammankomsten som mina kamrater har lyckats skapa på Facebook. Ibland får jag känslan av att om man inte hänger med på Facebook så har man ingen aning om vad som händer. Orka ses när man kan ringa, orka ringa när man kan skicka sms, orka sms när man kan msn, orka msn när man har Facebook, orka Facebook.

Sen har vi det här fenomenet att stalka folk på Internet. Ett gott exempel är när vi i faddergruppen samlades dagen innan Nolle-P för att umgås lite. Vi hade då fått en lista med alla våra Nollan så det var bara ut på Facebook och leta reda på dem, orka vänta ett par timmar och sedan träffa dem? Sen har vi det här med att träffa någon i verkliga livet som man av någon anledning tycker är trevlig och kan tänka sig spendera mer tid med. Saken är bara den att man träffas väldigt snabbt och glömmer fråga om nummer eller hej och hå men man minns typ ett namn eller en gemensam bekant. Vad gör man då, jo man letar upp människan på Facebook, eniro eller var man nu kan tänka sig leta. Frågan är bara vad man gör när man väl tagit reda på vem personen är, vad han/hon sysslar med om dagarna, ett gäng bilder, var människan bor och så vidare. Vad gör man då? Man blir ju inte lite läskig om man dänger iväg ett mail med typ “Hej minns du mig, troligtvis inte men nu har jag letat rätt på dig för jag är så jävla grym på Facebook!” eller börjar krypa runt utanför personens hus, det hade varit spexigt, då kan man smyga och tjyvkika (ja, det är medvetet felstavat för att det låter roligare att säga tjyv än tjuv) på saker.

Efter denna lilla urladdning så kommer då frågan om jag kommer försöka sluta använda Facebook i så stor utsträckning? Svaret är ja; men jag kommer troligtvis misslyckas med det. Och vad gäller stalkning: har ni några grymma tips eller tillvägagångssätt kan ni ju skriva ner dem i en kommentar.

Jag börjar bli otroligt trött på min studiesituation just nu. I ungefär ett år har jag, på i princip varenda jävla tenta varit mellan 0,5 och 2 poäng från att få VG. Bajsmacka! Varför kan jag inte bara få ett jävla VG!? Sen att man har något att göra hela tiden är ju väldigt roligt, om det inte handlar om att ha för mycket att göra. Trots att jag ibland försummar de mindre uppgifterna som inte är examinerande så är det fortfarande massa skit att göra. Orkar inte längre, är trött på skolan och vill ha lite ledigt, typ vila. Jag hinner inte ens göra det jag vill göra: skriva. Har så otroligt mycket inspiration men finner aldrig ro att sätta mig ner och skriva för att om jag kan sätta mig ner och skriva på en bok kan jag istället sätta mig och göra något som har med skolan att göra så att jag slipper ligga efter med arbetet. Under helgen skall jag lyckas läsa Pride and Prejudice, skriva en VFU-rapport, skriva en analys av tidigare nämnda bok plus Jane Eyre. Sen börjar allt om igen, nya böcker att läsa och nya saker att skriva. Jag vill inte och orkar inte mer!

Kan för övrigt göra lite reklam för kvalet till finalen för lagplats till SM i Poetry Slam. Jag tänkte försöka ta mig vidare till finalomgången den 4/3 klockan 19:00 på Elsas Hus i Linköping. Kom och  lyssna jag har förhoppningen att det kommer bli asbra! Bonusen är ju så klart att du får se mig säga lite intelligent ointelligenta ord som förhoppningsvis berör på rätt ställe.