Personligt

Något jag verkligen beundrar är när någon kan hantera morfem, tecken, ord, satser, meningar och stycken i en formation som bildar något underbart. Att kunna formulera sig så att andra förstår, att formlera känslor, tankar, idéer och allt det där som gör att vi kan kommunicera på ett vackert och intelligent sätt är något jag verkligen beundrar. Efter flera veckors praktik utspritt över mina fyra år på universitetet har jag trillat över elever, ungdomar som kan uttrycka sig vackert och det gör mig glad. Men något som gör mig ännu gladare är när det finns elever som har svårt att uttrycka sig men som får möjligheten att göra det och de försöker, försöker lite till och faktiskt lyckas, det är något som gör mig extremt glad. Att se deras ansikten när de vet att de har presterat någonting bra är obetalbart. Jag tror att det är därför jag vill bli lärare. Att lyckas väcka den där känslan “hej jag är bäst i världen och jag vet att jag verkligen är det” är en underbar känsla att väcka. Och även om man inte är bäst i världen så är det så alla bör känna, i alla fall någon gång, och jag vill vara en lärare som ger den möjligheten. Hur fan ska man betygsätta lycka?

Jag har skrivit poesi sen jag var femton år och titulerar mig själv som poet ibland. Och som poet kan man ju tycka att man borde ha lätt för att hantera ord, göra något vackert, uttrycka sig på exakt det sättet man vill men för mig är det inte så. Jag är typ känslomässigt handikappad. Min poesi handlar om hundbajs, analsex, blod, barn som dör, apor, universum, vänner, könshår och kanske en gnutta kärlek. Men kärleken är alltid odefinierad, jag kan aldrig gå fram till personen jag verkligen vill gå fram till och säga vad jag egentligen tänker. Tyvärr är verkligheten så att jag har svårt att säga vad jag verkligen tycker och tänker så länge det inte handlar om att skriva ner det på en bit papper, eller typ här. Att skriva är också ett sätt att uttrycka sig men tyvärr är det svårt att vara spontan med skrift. Ibland önskar jag att livet var så enkelt som det var när man var liten och man kunde skicka iväg en liten lapp där man skrev “Får jag chans på dig?” med ett par rutor där det stod “Ja”, “Nej” och “Kanske”. Livet var lättare när man var liten, tror jag, alla världsliga bekymmer och orosmoln som man bekymras av som vuxen fanns inte. Att leka med barkbåtar var höjdpunkten i mitt liv och det värsta som hände mig som liten var att jag hade en grym tendens att trampa i hundsbajs. Det är anledningen till att jag inte tycker om att gena över gräsplättar. Och tack mamma för att du alltid gjorde rent mina skor.

Då kommer frågan hur jag skall kunna undervisa och lära mina elever att visa känslor och uttrycka sig när jag själv inte kan göra det? Skall jag fortsätta ljuga och visa upp en fasad som avbildar en helt awsome poet som lätt skulle vinna SM i Poetryslam om han bara pallade ställa upp?

Tro det eller ej men jag hittade en låt på Coheed & Cambrias senaste album som jag faktiskt gillar.