Detta är mitt första tappra försök till att bli en bättre författare. Jag hoppas att ni finner läsningen roande. Konstruktiv kritik mottages gärna.
Jag minns det nästan som igår den där dagen för nästan tre år sedan. Regnet hade vräkt ner hela dagen och verkade inte vilja ta ett uppehåll bara för att jag skulle gå ut. Mina kläder var genomvåta och mitt enda regnskydd var det sommargröna lövverk som hängde ut över busshållplatsen. Jag frös och kände mig ganska ensam när jag satt där och lyssnade till det rogivande ljud regnet gav ifrån sig. På andra sidan gatan såg jag plötsligt en annan människa, jag trodde att jag var den enda som var tillräckligt motiverad att ta mig ut i ösregnet. Min motivation var snarare en impuls att utforska världen än att ta mig till en speciell plats eller möte en speciell person. Men det är intressant att möte nya personer, de ger livet en ny vändning, en frisk fläkt att nyansera sin vardag med. Anledningen till att jag tog mig ut i ösregnet var det faktum att jag trodde mig aldrig ha sett världen genom ett ösregn – det var vackert, rogivande och kallt.
Jag satt och tittade på personen på andra sidan gatan och försökte lista ut vad hon hade för färg på ögonen, var de bruna, eller blå, jag tror nog att jag aldrig listade ut det. Jag tänkte för mig själv att hon med största sannolikhet är en ängel som tappat bort sina vingar. Efter en stund upptäckte jag att hon satt och såg mig i ögonen, undrar om hon försökte lista ut vad jag hade för färg på mina ögon? När jag bestämt mig för att lämna lövverket, som trots de massiva vattenmassorna givit mig lite skydd från regnet, och gå över gatan för att se vad hon hade för ögonfärg kom bussen jag satt och väntade på. Idiotiskt nog klev jag på bussen, det var nog mer en vana att göra det, jag ville ju egentligen inte. Det enda jag ville utforska just nu var det oändliga djup som fanns i hennes ögon men tack vare en vana, en betingning, försummade jag den möjligheten.
Jag satt på bussen ganska länge, bytte till en annan buss efter en stund och åkte vidare. Jag klev av vid en stor grop, där det fanns en del stora vackra träd. Gropen såg ut som en stor krater, som från ett meteoritnedslag. Men det var en vacker grop och innan jag ens klivit av bussen hade jag bestämt mig för att gå dit. När jag klev av bussen trampade jag i en vattenpöl, den var blöt och jag tänkte att det skulle krävas massor med vatten för att fylla den grop jag tänkte uforska. När jag kom ner i gropen såg jag hur någon annan har fått samma idé, från andra hållet ser jag någon komma gåendes i det blöta gräset. Jag bestämde mig för att klättra upp i en av de stora ekarna, det var länge sedan jag klättrade i träd. Jag förstår inte varför man slutar klättra i träd när man blir vuxen, det är ett perfekt sätt att utforska världen på och den som säger att man inte behöver klättra träd ljuger för ingen har utforskat att som finns att utforska, någonsin. När jag hade klättrat upp för ett gäng grenar satte jag mig grensle över en av dem och lutade mig mot stammen. Jag inbillade mig att jag kunde se till andra sidan världen, det kunde jag nog också, om jag bara hade öppnat ögonen riktigt mycket.
Efter ett tag hörde jag ett nynnande bakom mig. Det var en vacker melodi som jag njöt av en stund innan jag kände att melodin behövde utforskas. Precis när jag skulle resa mig upp för att se vem det är som har klättrat upp i samma träd som mig slutade nynnandet och jag satt kvar, det fanns inte längre något att utforska. Vi satt i trädet i ett par timmar, tillräckligt många för att uppleva två solnedgångar. Regnet var fortfarande lika i härdigt som när jag började utforskandet av världen, men innan den tredje solnedgången slutade det regna. En impuls flög genom mig och jag klättrade snabbt runt trädet. Jag fick en snabb glimt av min kompanjon, det var hon från busshållplatsen, vad gjorde hon här? Längre hann jag inte innan jag föll, hade jag halkat eller knuffade hon mig?
Jag föll genom luften i en livstid. Landade på marken med slutna ögon i det våta gräset, det var mjukt. Solen lyste sådär vackert som det gör i skymningen precis efter en regnskur. Ljuset fick mina ögon att se ett ljus, det var inte ljuset i slutet av tunneln, det finns inget. Jag öppnade ögonen försiktigt och såg två svarta tjärnar omgärdade av grönt gräs. Strax därefter exploderade solen, dag blev natt och det var då jag upptäckte att även jag saknade mina vingar.
Kommentarer